< Tillbaka till startsidan

En anrik prästbostad

Huset vid korsningen Wennerbergsvägen- Hamngatan i Lidköping, i allmänt tal benämnd Wennerbergsgården, är ett mer än 250 år gammalt timmerhus byggt cirka 1750 som prästbostad. Redan tidigare hade flera prästgårdar legat på ungefär samma plats vid Lidan. Enligt uppgift hörde från början två flygelbyggnader till huset, men det är inte känt när dessa försvann. Det är överhuvudtaget klent med dokumentation kring de första 190 åren i prästgårdens historia. Dock är det förstås ett omskrivet faktum att byggnaden, tillsammans med bebyggelsen kring Limtorget, var i stort sett de enda som klarade den stora stadsbranden 1849.

När huset funnits i cirka 190 år, alltså i slutet av 1930-talet, dyker det plötsligt upp i annalerna. En ny bro hade byggts över Lidan och det fanns behov av att bredda den bredvidliggande vägen för att på ett ändamålsenligt sätt ansluta denna till bron. Kyrkorådet ansåg att prästgården i och med detta skulle komma att ligga alltför nära vägen, och en process för att flytta huskroppen sju meter längre in på tomten inleddes. Prästgården i Lidköping blev därmed föremål för Riksantikvarieämbetets intresse. Det var nämligen långt ifrån självklart att kyrkorådet skulle få ändra husets placering och ärendet valsade runt hos diverse myndigheter. Utöver riksantikvarieämbete, byggnadsstyrelse och länsmyndigheter prövas flyttnings- och ombyggnadsplanerna även av kyrkans boställsnämnd, som godkänner desamma – om än med nog så detaljerade synpunkter om bland annat placeringen av ett tvättställ!

Den 21 augusti 1939 beslutar kyrkofullmäktige i Lidköping att låta flytta och bygga om kyrkoherdebostaden till en beräknad kostnad av 77.000 kronor. Det hela skall finansieras genom upptagande av amorteringslån.


Debatt och försäljning
Åren kom och gick, liksom herdarna i Wennerbergsgården. Den siste kyrkoherde som hade sin bostad där blev Gunnar Hörnlund, som avled år 2000. Inom Lidköpings församling blev det ungefär samtidigt aktuellt att se över kyrkans lokaliteter. Församlingshemmet Nicolaigården var för liten och otidsenlig. Kanske kunde Wennerbergsgården vara ett alternativ? Åsikterna gick isär och debattens vågor gick höga. Beslutet blev till sist att Nicolaigården skulle byggas om och byggas ut för att svara upp mot tidens krav.

Vad skulle nu hända med Wennerbergsgården? En idé som drevs starkt av en falang inom församlingen, med kyrkopolitikerna Jan Hemberg (m) och Inghar Främberg (fp) i spetsen, ivrade för att huset skulle bli en samlingsplats för stadens pensionärer – med eller utan församlingens medverkan. Samtidigt gjordes en ekonomisk utredning som visade att en försäljning av Wennerbergsgården var mer eller mindre nödvändig med tanke på församlingens ekonomi.

Förespråkarna för en ”pensionärslösning” krävde att Lidköpings kommun skulle köpa Wennerbergsgården för att sedan upplåta den för pensionärsverksamhet. De båda pensionärsföreningarna PRO och SPF var intresserade av en sådan lösning och att ”samsas” i Wennerbergsgården. Kommunen utredde förutsättningarna, men den politiska majoriteten ansåg inte – tvärs emot pensionärerna själva – att huset var en lämplig lokal för pensionärer. Kommunfull-mäktiges beslut blev följaktligen att inte köpa.

I juni 2006 beslutade så kyrkofullmäktige att sälja till Wennerbergsgårdens granne, Dina Försäkringar Lidköpingsorten, som genom köpet kunde eliminera sin trafikfarliga utfart mot Hamngatan. I samband med köpet skrev försäkringsbolaget en avsiktsförklaring som innebar att man förklarade sig berett att överlåta prästgården och en del av marken till ”en sammanslutning med syfte att upplåta den till förmån för pensionärsaktiviteter”. Bolaget lovade också församlingens företrädare att, vid en eventuell vidareförsäljning, se till att Wennerbergsgården fick seriösa och långsiktiga ägare.

Parallellt med debatten och den politiska processen kring ”pensionärslösningen” hade ett konsortium av företagare anmält intresse av att förvärva Wennerbergsgården. Idén var att göra den gamla prästgården till en kombination av representations-/klubbvåning och lokaler för pensionärsverksamhet. En överenskommelse mellan spekulanterna och SPF växte fram under hösten 2007, och vid årsskiftet 2007-2008 verkställdes konsortiets köp. Därmed hade de allra flesta önskemål uppfyllts; Wennerbergsgården hade fått nya seriösa ägare, pensionärerna hade fått tillgång till prästgården och Dina Försäkringar kunde anlägga en trafiksäker in- och utfart.

”Nya” Wennerbergsgården
Det konsortium som förvärvade Wennerbergsgården bildade bolaget Epikuré Fastigheter AB och samlade ett 50-tal ägare i form av både företag och privatpersoner. En omfattande renovering och ombyggnad av den gamla prästgården har genomförts. Pensionärsföreningen SPF hyr in sig i nedre planet och källarvåningen. Ägarna förfogar över plan 2 och den nyinredda vindsvåningen. Lokalerna lämpar sig för såväl företagsrepresentation och kundmöten som för föredragsaftnar, nätverksbyggande och privata arrangemang – alltsammans i ett anrikt och varsamt renoverat kulturhus.
Prästgården har fått långsiktiga och seriösa ägare och pensionärerna har fått tillgång till huset, just så som Lidköpings församling önskade vid försäljningen till Dina Försäkringar. Och kanske det bästa av allt: Wennerbergsgården, en av Lidköpingsbornas käraste ögonstenar, har fått nytt liv!

Kyrkoherdesonen som blev en berömd man
På våren 1817 flyttade den då nyutnämnde kyrkoherden Gunnar Wennerberg in i prästgården i Lidköping med sin hustru Sara. Han var bondson från Norra Björke och tog sig namnet Wennerberg genom en kombination av orden Vänern och Hunneberg. Gunnar Wennerberg skulle förbli kyrkoherde i Lidköping i hela 43 år. 
När kyrkoherdeparet bott här i några månader, föddes den 2 oktober 1817 deras första barn, som fick namnet Gunnar precis som sin far.
Det är denne Gunnar Wennerberg den yngre som vi känner som skalden, musikern, politikern, akademiledamoten, landshövdingen och den store Lidköpingssonen. Här bodde han under sin barndom innan han skrevs in vid Katedralskolan i Skara och vid blott 12 års ålder fick flytta från föräldrahemmet.

I åtta år gick Gunnar i skolan i Skara tills han 20 år gammal blev student i Uppsala och sedermera docent i konsthistoria. Det var under de här åren, som en av medlemmarna i den musikaliska sammanslutningen Juvenalerna, som han bland annat skrev huvuddelen av ”Gluntarne” – 30 sångduetter för baryton och bas som mer än något annat gjort Gunnar Wennerberg känd och berömd.

Wennerberg deltog livligt i aktiviteterna inom Juvenalerna, sällskapet som ”lade vida mera vigt vid att roa sig sjelfva, än att oroa andra".
Odlandet av vokalmusiken blev det viktigaste för Juvenalerna som inriktade sig på den tidens populära manskvartetter och fria potpurrier, men som av de elaka rubricerades som sliskiga "tuttifrutti-anrättningar".
Den allra mest kända av de 30 sångerna i Gluntarne torde vara ”Här är gudagott att vara”.
Stycket utgör emellertid bara en liten del av glunt nummer 25, ”Examens-sexa på Ekelundshof”.
Här är gudagott att vara,
o, vad livet dock är skönt!
Hör vad fröjd från fåglars skara,
se, vad gräset lyser grönt!
Humlan surrar, fjäriln prålar,
lärkan slår i skyn sin drill,
och ur nektarfyllda skålar
dricka oss små blommor till.

Efter flytten till Uppsala 1837 återkom Gunnar Wennerberg endast sporadiskt till Lidköping för att besöka sina föräldrar. För att vara prästgård på 1800-talet var barndomshemmet ett uppsluppet hus, trots att prosten i grunden var en mycket allvarsam man. Han hade dock inget emot sång och musik och understundom kunde han även ta sig en toddy – ja, till och med spela kort! Att vissla var faktiskt tillåtet i huset, något som prostinnan gärna roade sig med.
Kulturintresset i den Wennerbergska familjen tog sig bland annat uttryck i de musikaftnar som anordnades i salongerna, särskilt när sonen Gunnar var hemma och hälsade på.

Efter Uppsalatiden var Gunnar under ett 10-tal år lektor i filosofi vid Skara gymnasium, sedan tjänsteman vid ecklesiastikdepartementet och därefter ecklesiastikminister, men utträdde ur regeringen 1875. Då var han påtänkt som biskop i Skara, trots att han inte var prästutbildad, men utnämndes i stället till landshövding i Kronoberg. Det ämbetet innehade han samtidigt som han var ledamot av riksdagens första kammare fram till sin död.
Gunnar Wennerberg avled 83 år gammal den 24 augusti 1901 hos sin svåger Axel Rudenschöld på Läckö Kungsgård. Vid samma tid hölls ett stort nordiskt studentmöte på Läckö slott, och när studenterna fick veta att Wennerberg låg döende strax bredvid, gick de dit och sjöng för honom utanför fönstret. Han orkade inte stiga upp, utan som tack för sångarhyllningen höjde och sänkte han ett stearinljus från sängen.
Begravningsgudstjänsten för Gunnar Wennerberg hölls i Lidköpings kyrka. En stor procession med bland annat många Uppsalastudenter följde likvagnen genom staden. Stoftet fördes sedan till Odensvi i Småland, där Wennerbergs grav finns.





Faksimil ur ”Svensk litteraturhistoria i sammandrag”, 1904 års upplaga.


När Gunnar var 7 år planterade han och mamma Sara den ek som står i trädgården än i dag och kallas för Wennerbergseken. 




Två stenar med inskription påminner om ekens historia. Trädet är bevarandeskyddat genom Q-märkning.


Omslag till den första utgåvan av Gluntarne.


Wennerberg på aftonpromenad i Uppsala i glada vänners lag. Teckning av Marta Ronne.


Gluntar uppträder på Grand Hotel Hörnan i Uppsala. Målning av Gun Davidsson.


Musikafton i Wennerbergsgården. Teckning av Brynolf Wennerberg.


Wennerberg på äldre dagar.


Wennerberg framför Läckö Slott i samband med ett besök på Läckö kungsgård.


Begravningsprocessionen på väg över Nya Stadens Torg.


14/ Wennerbergshermen i Stadsträdgården i Lidköping.


Wennerberg under sin tid som minister.


Magistern och Glunten sjunger serenad. Teckning av Marta Ronne.


Gunnar Wennerberg, Fredrik Sander, Kung Oscar II och Viktor Rydberg. Teckning av Fritz von Dardel.


Staty på Slottsbacken i Uppsala.


© Wennerbergsgården 2009